Ända sedan jag kan minnas så har min far varit helt besatt av tekniska prylar. det är liksom nästan det första minnet av honom jag har från min barndom. Hur pappa, helt överlycklig, kommer in i vardagsrummet med en slipper ny VHS och ett stort leende på läpparna. ”Nu kan vi se på film hur mycket vi vill”, sa han exalterat. Och på den tiden var ju VHS:en det allra senaste och även vi barn var imponerade på hög nivå.
Och så här har det fortsatt under hela min uppväxt. Den ena tekniska prylen efter den andra har intagit vårt hem. Den ena prylen knasigare än den andra. Jag minns särskilt en gång när min pappa tog med mig till en av hans favoritaffärer. Han skulle tydligen köpa ett endoskop, ett ord jag aldrig ens hade hört talas om. ”Det är en mycket vettig och smart pryl”, sa min pappa i ett försöka att vara övertygande.
Man kan väl helt enkelt säga att min pappa var pryltokig så det stod härliga till. Även om han aldrig riktigt hade mage att erkänna det själv. Men vi i familjen, vi visste att pappa aldrig skulle komma att sluta älska sina tekniska prylar.
